“He was the first to see that the bronze plates … had formed the coverings of an enormous pair of rectangular folding doors, each about twenty-two feet in height and six feet broad …“
Scientific American, 1879

 “The Balawat Gates were three sets of gates from Balawat or Imgur-Enlil, an ancient outpost of the Assyrian Empire … The remains of two sets of gates can be found in the British Museum's collection.”
Wikipedia

Det regnade stål som det alltid tycktes göra i de utdömda zonerna. I de skyddade biosfärerna föll regnet också, men alltid med jämna mellanrum och som ett mjukt, uppfriskande strilande. Här föll det i ogenomträngliga sjok, grått, hårt och vasst, som stål, och det föll idag som det fallit varje dag sedan de kommit hit.

”Vad har vi kvar?”

”Ett par utrymmen bara,” svarade han medan han kisade mot solens suddiga, bleka rundel däruppe, ljuset som bara med knapp nöd lyckades tränga igenom molntäcket. Även när det klarnade något var himlen tunn och färglös ovanför, grådaskig.

Han vände blicken mot de skulpterade gestalterna ovanför ingången, halva människokroppar, stympade och sönderbrutna men vart han än såg fanns drömmen ännu inom honom, han blev inte kvitt den, den var som en eftersmak eller ett skarpt ljus inbränt i ögat efterlämnande en skugga i synfältet.

”Så vi kan ge oss av i morgon då? Enligt planerna.”

”Som det ser ut nu. Om inget...”

”Om inget oförutsett händer. Visst, visst. Men vid det här laget finns det väl knappt något kvar som kan överraska. Dåså. Jag ska meddela dem att hämta oss 0700. Är allt OK annars?”

”Visst. Inga problem att rapportera. Skyddsmasken börjar gå mig på neverna bara,” sade han och knackade menande på plasthinnan som täckte hans ansikte.

”Ja, vi i urbana patrullen har våra problem.”

De skrattade, sedan skildes de åt och han var ensam igen, visste inte vad han skulle göra av tiden. Grupperna var utskickade i de olika byggnaderna och skulle vara färdiga med sina uppdrag någon gång på eftermiddagen. De visste vad de hade att göra och skulle inte vilja dra benen efter sig så att tillbakafärden försenades. Jobbet var visserligen bra betalt, men ingen ville stanna längre än nödvändigt på en plats som den här.

Han gick sakta uppför den breda trappan in i entréhallen, förbi lägerplatsens bylten och bäddar som skulle packas ihop i morgon, stannade vid foten av nästa trappa som ledde upp till övervåningen där holokopierarnas strålar just nu svepte över de sista föremålen, såg sig om. Det polerade stengolvet var täckt av skräp och krossat murbruk, de fuktstrimmiga väggarna genomkorsade av sprickor. Han rös. Allting var för stort. Det var för högt i tak, trappan var för bred, rummen var för öppna. Två veckor hade han tillbringat här och ändå hade han inte vant sig vid det.

Jag önskar att jag aldrig hade kommit hit, tänkte han men utplånade tanken lika fort som han vidrört den. Snart skulle det ändå vara över, snart skulle de lämna allt det här, skulle lämna den här skiten och vara på väg tillbaka. Redan i morgon skulle han slippa plasten över ansiktet, skulle slippa den råa, fuktiga luften som kröp in i kläderna och lämnade efter sig en svag men omisskännlig doft av mögel överallt som gjorde en illamående och irriterade slemhinnorna trots luftrenaren. I morgon kväll skulle de vara långt härifrån och han längtade intensivt efter det nu, tänkte att det första han skulle göra när han kom tillbaka var att ta av sig den förbannade overallen och dra på sig sina egna kläder, sedan skulle han gå ner till baren och beställa ett glas öl i ett frostat glas och se kapplöpningarna genom asteroidbältet.

En enda dag till.

Drömmen klarnade inom honom, färgerna, blänket i polerad metall, hettan. Med tungan fuktade han sina torra läppar, andades djupt ut och in men masken var ett fängsel, en hand lagd över hans ansikte för att kväva honom. Det värkte i bröstet och han ville riva av sig plasthöljet och filtret, ville slita dess skyddande hinna från ansiktet så att han skulle kunna andas på egen hand.

Han ruskade på sig för att bli kvitt paniken som klängde sig fast vid strupen.

Det fanns inget att oroa sig över. Allt hade gått bättre än han vågat hoppas. Det var hans första uppdrag efter att han befodrats och han hade fått chansen att delta i ledningsgruppen för en av företagets största globala aktioner någonsin. Tiden här hade varit i stort sett problemfri, grupperna hade läst in alla historiska objekt på rekordtid så kanske ett speciellt hedersomnämnande inte var utom räckhåll: Kvartalets bästa effektivitetsresultat, kristallplaketter med deras namn och företagets logo i holorelief utdelade till dem vid månadsslutet.

De bästa två veckorna av mitt liv, tänkte han och andades djupt, andades lugnt tills trångheten i bröstet släppte lite. Steg i rätt riktning. Över förväntan. Hedersomnämnande.

Han tog upp infoboxen ur fickan, fällde upp skärmen och gick igenom tjänstgöringslistan för idag som om han inte redan kunde den utantill. Det fanns inget kvar att planera och inget oförutsett hade inträffat sedan den första arbetsdagen då de funnit kropparna.

Han lät handen glida upp och ner längs ledstången, kände dess släta kalla yta genom handsken. Kropparna. Kropparna hade varit oväntade. Upptäckten av dem hade inte orsakat några större förseningar men hade lett till allmän uppståndelse och hela incidenten hade irriterat honom. Irriterade honom fortfarande. Ingen hade nämnt något om likrensning på det här uppdraget, företagets teknogrupper sysslade inte med sådant vad han visste, men de urbana zonerna var nytt territorium för honom och han borde inte ha tagit något för givet.

Inte för att liken i sig besvärat honom. Förra året hade varit hans första efter teknoutbildningen och han hade gjort rensningar i de nukleära zonerna, skräpuppdrag som alla fick i början: Mätningar av radioaktivitetsnivåer och kontroll av giftlagrens inkapsling, beggrunds—och vattenanalys, UV-mätning. Där hade han vant sig vid att se döda kroppar, de flesta illa åtgångna i närheten av reaktorkärnor och toxiska spillområden. Men det här hade varit annorlunda, kropparna hade varit insvepta i något slags textilier och placerade i glasmontrar. Lik som utställningsföremål.

Några av kropparna hade fallit sönder när en av glaskuberna som inneslutit dem krossats av nedfallande takplattor, lemmar hade spillts ut på golvet, reducerats till högar av stoft där man ibland kunnat urskilja en hand, ett skallben. De hade petat i skräpet med stövlarna, knotor och tygfragment och skrumpet kött, människospillror. Stenkistorna som stått uppradade längs väggarna hade iakttagit dem med sina påmålade svarta ögon, de påmålade armarna i kors över bröstet medan avläsningsstrålarna svepte över de döda som de svepte över allt annat. Strålarna som programmerade in grundämnessammansättning, storlek, varje detalj av deras utseende och all annan avläsbar info, för att föremålen skulle kunna reproduceras och analyseras av företagets specialister. Nya tillskott till företagets försäljningsavdelning. Repros av historiska föremål och info om dem sålde bättre än någonsin hade han hört, även om han hade svårt att förstå vad någon skulle ha för nytta av dem.

Dörrarna, tänkte han så och drömmen kom för honom igen, klarnade i det bleka dagsljuset, tog form och gled undan igen men hans mun var fadd och torr som om den drömda hettan gjort honom törstig. Hans andning kom åter i korta, häftiga stötar mot plasthöljet.

Det hade varit den första dagen. Han hade känt sig stel och ovan i sin nya utrustning, hade önskat att den sett mer använd ut, hade önskat att förflyttningen hade kommit tidigare så att han fått tid att lära känna några av de andra innan de skickats ut. Det hade inte funnits någon att tala med under färden dit, ingen utom piloten och teknoledaren, men även de hade varit främlingar.

”Vi tar oss en titt på omgivningarna först så att vi får en överblick,” hade teknoledaren sagt när svävaren lämnat dem på gården utanför. Så i samlad tropp hade de vandrat in och sorlet bland dem hade stillnat ett ögonblick i byggnadens väldighet.

I dörröppningen in till det första rummet på entréplanet hade de stannat, de som stått i de bakre leden hade sträckt på halsarna för att se bättre. Själv hade han stått längst fram, hade nästan klivit över tröskeln innan han ofrivilligt ryggat tillbaka så häftigt att han knuffat till dem bakom honom, hade hukat sig under valvet som om all denna sten när som helst skulle kunna rasa ihop och krossa honom.

”Titta,” hade någon andats.

Som om det behövt sägas, som om de inte allihop såg den otroliga anhopningen av överdimensionerade artefakter innanför: de väldiga kattdjuren med vidöppna gap, andra, oigenkännliga varelser med vingar och människohuvuden, en flera meter hög repro av en man huggen i svart sten sittande på en enorm stol, hans armar vilande på armstöden, intill honom en fyrkantig pelare som var så hög att dess vassa spets nästan vidrörde taket.

”Det här är rum A1,” hade teknoledaren sagt. ”Kommer antagligen att bli det mest tidskrävande.”

”På grund av objektens storlek,” hade han tillagt sedan fastän de alla redan visste.

Det var teknoledaren som hade gått in i rummet först, de andra hade stått kvar ett ögonblick, orörliga och tvekande i dörröppningen innan de följde honom. Deras steg hade ekat mot väggarna och taket och deras röster hade talat till dem från alla håll, som om hundratals människor församlats runtom dem: osynliga och viskande. Dessa ekon hade gjort rummet ännu större och han hade önskat att alla skulle hålla tyst.

Med sin behandskade hand hade han försiktigt nuddat några av föremålen, ett tjockt lager damm hade täckt det mesta, polerad sten blänkte igenom, okända tecken och bilder inhuggna, inskurna, tunna linjer som bildade okända, oförståeliga ord.

Två veckor hade gått, och han mindes ännu varje steg från den där dagen, visste att det aldrig skulle lämna honom, mindes hur han gått in i det inre rummet, mindes hur han tvekat också där, tittat upp mot taket, där uppe, för högt uppe. Då hade han ännu inte sett dem, i det ögonblicket hade han ännu haft tid att vända om, gå någon annanstans, om han vänt om då skulle han kanske inte ha behövt se dem. Men han hade gått in, han hade gått in i rummet, han hade sett dem. Det var för sent att vända om. För sent.

Vad kände jag? tänkte han. Vad kände jag när jag såg dem?

Han visste inte: darrningen inom honom, ett omöjligt, ologiskt igenkännande som passerat och sedan hade varit borta utan att han lyckats få grepp om det, för sent.

”Vad har du hittat här?” hade någon frågat och han hade hört dem komma in i rummet bakom honom, mumlet som steg och sjönk mellan dem.

Dörrarna.

Fortfarande kunde han känna suget i maggropen, svindeln, som när han först sett dem, när han först stått inför de stängda portarna. De var sex meter höga, gjorda av trä och metall. Han hade knuffat till dem, hade lagt hela sin tyngd mot dem, men de hade inte gett efter.

”Det finns ingen öppning bakom dem,” hade en av de andra sagt som kikat så gott det gick mellan dörren och väggen. ”De är bara upphängda här.”

Det finns ingen öppning bakom dem.

Kvävningskänslan hade kommit då för första gången, luftstrupen hade snörts ihop som vid gasövningarna under utbildningen och ett ögonblick hade han trott att han skulle börja hyperventilera som han gjort den gången. Dörrarna var stängda. Han hade stått framför de stängda portarna utan öppning bakom, hade stoppat händerna djupt ner i jackfickorna för att ingen skulle se hur de skakade. De andra hade gått vidare, men han hade stått kvar, ensam, medan deras ekon hade avlägsnat sig.

Inte mer nu, tänkte han och den kvävande handen lossade något litet sitt grepp över hans mun och näsa. Lämna det ifred. Det är snart över.

Läpparna var torra och spruckna under tungspetsen.

Han gick ut igen. Det regnade fortfarande och han vek upp kragen mot kylan, stod där mellan pelarna och såg in i regnets matta stålyta, världen dold, utom synhåll. Det fanns inget mer att göra nu. Bara vänta.

Han vandrade planlöst nerför trappan och över den öppna gårdsplanen, sparkade en bit skrällande metall framför sig i tystnaden. En gång hade det funnits något slags odlingar här: Förtvinade växter stack upp ur jordsörjan i ett bar betongbehållare, plastpåsar, urblekta pappersbitar och några sladdriga kondomer fanns där också. Hela området omgärdades av ett svart metallstaket och en mur. Gatan utanför. Byggnaderna på andra sidan likande byggnaden bakom honom: grå, randiga av smuts och föroreningar, väggarna spruckna, hoprasade, krossat fönsterglas överallt.

Han hade varit ute i zonen tidigare men det hade egentligen inte funnits mycket att se där. Mest hade han följt med för att ett par av dem frågat om han ville komma med dem. Just då hade han varit så less på sin egen självpåtagna, tvungna stelhet, less på att sitta utanför och lyssna till samtal som han inte tordes delta i, less på att spela överordnad medan svetten rann i armhålorna och rösten alltid bröts av harklingar när han skulle tala. Så han hade följt med.

De hade tagit sig ända ned till floden, stått ett tag på en av de kvarvarande broarna och stirrat ned i det grumliga vattnet där fiskarna rörde sig, trotsande varje biologisk kalkyl.

De hade tagit en annan väg tillbaka. En helt annan väg.

Inte heller dit borde jag ha gått, tänkte han och händerna strök varandra, drog i varandra, höll fast varandra. Häftigt slet han isär dem och tvingade dem att hänga slappt vid sidorna.

Regnet verkade avta något och han gick med snabba steg ut på gatan, såg sig inte ens om för att se om han var iakttagen, svängde av till höger och fortsatte gå, låtsades att han inte visste vart han var på väg.

En tunn rännil regnvatten rann mot honom längs trottoarkanten, försvann ned i en spricka i asfalten längre bort. Utbrända fordonsskelett fanns här och var, sjok av papper och plast drev våta och smutsiga över vägen, fragment av tid som passerat. Han såg inte många människor, bara ibland snabba rörelser på en sidogata, mörka gestalter i portuppgångarna, skyndande in, bleka ansiktsovaler i fönstren ovanför. Det var svårt att förstå hur de kunde leva här men rehabilitering var tydligen omöjlig, deras genmaterial helt nedkört av inavel och mutationer. Ett par försök till tvångsförflyttning hade gjorts här som på andra ställen, men det hade visat sig vara ineffektivt och dessutom farligt. Våldsnivån var hög här ute och sådana projekt ansågs inte längre ekonomiskt försvarbara.

Han tog av till vänster nu, gick på trottoaren för att undvika vattnet som samlats i okänt djupa pölar i den insjunkna marken. Även här ute i fukten och regnet av stål dröjde sig drömmen kvar, han kunde ana den snabbt undflyende glansen i gul metall, kunde känna sin egen kropps tyngd då den pressats mot den blanka ytan utan att kunna rubba den.

När han kom fram till den öppna platsen där gatorna möttes sneddade han över och svängde av åt höger. Han gick snabbare nu och hans steg slog tillbaka mot honom från stenväggarna. Regnet hade börjat leta sig in innanför kragen, kittlade och kylde mellan skulderbladen. De tunga byggnaderna lutade sig ut över gatan, ut över honom, hotande, betong och tegel. Vissa skyltar fanns kvar fortfarande, uppsatta på väggarna eller på metallpålar, svarta bokstäver, betydelselösa ord: Oxford Street, Dean Street, Wardour Street. Andra bokstäver i olika stilar, storlekar och färger hängde på väggarna ovanför stora, tomt gapande fönster med vassa glaständer i sina vitt uppspärrade gap, men det fanns inga hela ord att läsa längre, bara stavelser, ljud. Oförståeliga precis som liken i glasmontrarna. Som dörrar som inte var menade att öppnas. Som djur med människohuvuden, människor med djurhuvuden, tecken karvade djupt i sten och metall, travar av böcker vars sköra sidor föll sönder när man bläddrade.

Smärtan högg in i sidan, strålade ned mot ljumsken och upp i mellangärdet så att han var tvungen att sakta in något, svängde av på en sidogata, kände snart lukten av bränt fett och fiskavfall, så stark att den trängde igenom luftfiltret, såg ljuset i fönstret, de tomma papplådorna som slaknade i droppet från taket ovanför, dörren som en gång måste ha varit målad i klarblått men vars färg var nästan helt avflagad.

Han torkade hjälpligt vattnet från ansiktsmasken med jackärmen och gick in. Fyra människor satt hopkurade på de höga stolarna vid disken, kutryggiga, händerna framför sig, deras gropiga, flammiga ansikten i profil i det svaga ljuset. Hon var där också, stod med ryggen vänd mot honom och han kände en plötslig lättnad över att se henne, att hon var där, som om hon väntat på honom, vetat att han skulle komma tillbaka. Andningen kom långsammare men hans händer darrade ännu något.

Han försökte att inte bry sig om den kväljande fisklukten som var betydligt värre här inne. Hon vände sig om. Ansiktet. De röda utslagen över pannan och halsen som liknade brännsår, vänstra ögat svullet, ögonlocket som hängde slappt, håret tunt så att skalpen syntes under, de bruna testarna uppsatta i en lös knut bakpå huvudet. I örsnibbarna bar hon föremålen de andra haft med sig åt henne som betalning, ringar av guld och olikfärgade stenar. Han såg på henne, tog ett steg närmare men fastän hon måste ha känt igen honom ignorerade hon honom, vände sig bort och fortsatte med det hon gjorde, skakade metalltrådskorgen hon just lyft ur det heta fettet, lade upp bitarna på ett fat. Lukt av härsket fett och fisk. Med en van knyck med handen skjutsade hon tallriken längs disken, en man fångade den, böjde sig över den och åt snabbt, slickade fingrarna mellan tuggorna.

Hon övergick till att rensa fisk nu, kniven rörde sig liksom automatiskt i hennes hand när hon skar upp fiskkroppen, drog ur innanmätet ner i en låda på golvet och skar av huvudet, flådde och fick ur benen med ett par snabba snitt. Precis som förra gången han såg henne kunde han omöjligen släppa henne med blicken. Det var något i sättet hon rörde sig på, sparsamheten och exaktheten i hennes rörelser, vanan. Sättet hon stod på också, som nu, den hängiga bysten en knappt skönjbar rundning under skjortan, fårorna i hennes kinder som slingrade sig ner över hennes hals, det såriga skinnet som flagnade, mest över näsa och panna som på dem alla. Han undrade plötsligt var de fick fisken ifrån, kom så ihåg floden, stanken ur den, avfall och skit som flöt med strömmen och fiskarna i den som kom upp till ytan, gulpade och åt, gamla män och kvinnor som satt vid kanten med linor hängande ned i vattnet, väntande, dagens tidigare fångst bredvid dem med knäckta nackar.

Hon vände sig mot honom igen, torkade händerna på den gröna handduken hon bar över axeln, kom fram till disken, såg på honom men hennes ansikte förrådde inte heller nu något igenkännande. Hon pekade på några just uppskurna fiskbitar, sade några av sina obegripliga ord, men han skakade på huvudet och hon tycktes tappa intresset igen, drog några tag med handduken över disken, rättade till de små metallkärlen som stod där och återvände sedan till spisen.

Han hade velat röra vid henne igen. Tänkte på hennes beniga kropp under honom i det inre rummet, glimmet i hennes ögon som varit öppna hela tiden. De andra hade skrattat åt henne efteråt, fulheten och smutsen, håret som föll strävt ur knuten, de nariga händerna. Själv hade han hållit tyst, hade känt sig avskild från dem på nytt. Hela vägen tillbaka hade han gått bakom dem i halvdagern, hade tänkt på värmen inne i henne då han trängt sig in och efteråt när han var tom och utrunnen hade han velat stanna hos henne, hade legat kvar med huvudet mellan hennes slappa bröst och hon hade inte stött bort honom som hon stött bort de andra, hon hade legat stilla, hade smekt med handen över hans nacke en stund och han hade pressat sitt plasttäckta ansikte djupare in mot henne, hade känt doften av henne, syrlig och övermäktig, hade funnit den mjuka gropen vid höften, rundningen som sluttade ner mot det mörka sträva håret mellan hennes ben, bäckenets skålformade urgröpning.

Han tryckte ned händerna i fickorna, kände sig plötsligt löjlig där han stod i sin overall och med den tunna plastmasken över ansiktet.

Det fanns inget att hämta här. Han hade kommit tillbaka i onödan. Ännu en stund stod han där, såg på henne. Ett par av dem som satt vid disken kikade bort mot honom nu, vände sig sedan mot varandra och han hörde deras röster, några spridda skratt. Hennes också.

Regnet föll tyngre och mörkare utanför och skratten hettade i ansiktet hela vägen tillbaka medan han sprang genom stålet, pressade sig igenom dess sjok, kände portarnas motstånd hela tiden, de gav inte efter.

Han sprang uppför trappan, in mellan de räfflade pelarna, vidare in i byggnaden, fortsatte springa uppför trappan, upp till andra våningen, de skarpa ekona av hans steg slog tillbaka mot honom, dånande. Så stannade han plötsligt, andfådd och flåsande, det sprängde i sidan efter språngmarschen.

Dörrarna. Han hade drömt om dörrarna i natt.

Han hade stått framför dem igen. Han hade stått naken framför bronsporten, hade varit på en plats han aldrig sett förut och det hade varit mycket hett och ljuset hade bländat honom och så hade porten börjat öppnas, den hade svängt upp, en glipa hade öppnat sig och så hade han vaknat, just då, när han hade kunnat se innanför.

Hjärtat slog så hårt inom honom att det bankade i öronen och sprängde i bröstkorgen.

Och om jag hade kunnat öppna dem, och om jag kunnat kliva in genom dem, var skulle jag ha varit då?

Han hade varit så nära, hade stått naken i het sand och dörrarna hade börjat öppnas men sedan hade han vaknat och det hade varit för sent.

På en plats jag aldrig sett förut men ändå kände igen.

Han stod stilla tills yrseln lade sig.

Varför hade han gått dit igen?

Han hade velat fråga henne något men han kunde inte ens för sig själv bli klar över vad det var han hade velat fråga. Hennes språk var oförståeligt, precis som allting annat här, bara vissa ord kunde han urskilja när de talade sinsemellan.

Han undrade om de visste att den här byggnaden skulle utplånas i morgon. Hade någon informerat dem om det? Antagligen hade de ingen aning och skulle inte bry sig om det heller. Disintegrationsdetonatorerna skulle sättas upp, alla dessa molekyler skulle separeras från varandra, all denna materia skulle komma att upplösas. Disintegrering var nödvändig för att skydda copyrighten, för att säkra företagets ensamrätt till objekten.

Han tog fram infoboxen ur fickan, aktiverade den med sina klumpiga, skälvande fingrar och gick igenom byggnaden rum för rum, våning för våning. Innehållsförteckningen flimrade förbi, tusentals föremål, de flesta blinkade rött nu, indikerande att de kopierats. Varje historieklassat föremål inläst, dörrarna också, stenansiktenas leenden och ointresserade blickar, de fyrbenta människohövdade djurens utbredda vingar. Även dörrarna. Även de skulle försvinna så att bara de holografiskt genererade kopiorna utgivna i begränsade upplagor skulle bli kvar.

Jag är trött, tänkte han sedan. Det är hela saken. Tröttheten. Jag har sovit för lite sedan vi kom hit.

Han vandrade genom några av rummen. Små föremål var spridda över golvet, djurfigurer mest, ornament, de flesta trasiga. Genom hela byggnaden hade de funnit samma tecken på plundring: sönderslagna fönster och uppbrutna dörrar. Någon måste ha hunnit gå igenom stället innan bolaget satt upp avspärrningarna. Han hade en bestämd känsla av att han letade efter något, men det fanns inget här för honom. Skratt hördes, ljudet av något som slogs sönder. Ekon av människor i dessa utrymmen av sten.

”Vad håller ni på med?”

De stelnade till vid ljudet av hans röst. Tre av dem, i hans egen ålder, kanske yngre. De höll föremål i händerna och en av dem höll kopiatorn.

”Vi lättade bara upp stämningen lite. Prickskytte. Titta.”

En av dem kastade upp ett föremål, han hann inte ens se vad det var, det tumlade genom luften, han skymtade blått och guld, men innan det nådde golvet fångades det av kopiatorns stråle innan det krossades mot golvet, skärvor. Deras släta, oskadda ansikten vändes mot honom under skyddsmaskernas plast, munnarna halvöppna, väntande på vad han skulle göra nu.

”Vi har inte tid för sånt här,” sade han och hoppades att rösten inte skulle brista mitt i som den fortfarande gjorde ibland. ”Vi ska ut härifrån i morgon bitti. Snabba på.”

Men så fort han var utom synhåll ekade deras skratt mot stenväggarna igen och han flydde nedför trappan, sprang blind genom rummen, förbi hyllor och montrar, snubblade över sprickor och skräp. Stannade.

Inte mer nu, tänkte han när han såg vart han kommit, andfåddheten fladdrande, instängd innanför plasthöljet.

Han stod framför porten. Den var fortfarande stängd, skulle inte öppnas, ledde ingenstans.

Genom byggnadens tomma rum och korridorer hörde han de andra, hörde skratten, rösterna, stegen, långt borta. Det väste i luftrenaren. Han tog av sig handsken och rörde vid dem, lade handflatan mot ytan, trevade över den med sin bara hand, men han kände inget, inget fanns att känna, det var bara metall och trä, ett objekt utan syfte, oanvändbart, värdelöst. Ändå hade han hoppats.

Vad hoppades jag? tänkte han. Igenkännandet. Darrningen i mig, som om detta betydde något.

Människospillror. Jag petar i dem, söker. Det finns inget att hitta där längre.

Ett efter ett hade de kastat upp föremålen i luften och strålen hade läst in dem och sedan hade de krossats och de hade skrattat hela tiden för de betydde ingenting. Det fanns inget att förstå. Det som glömts så totalt kunde inte vara värt att minnas. Stenögonen omkring honom skulle roat stirra rakt ut i intet medan allt detta försvann. Som hon. Lika oberörd, likgiltig.

Han stod stilla, hörde ekona från de andra genom byggnadens tystnad.

Det finns ingen öppning bakom dem.

I montern intill blänkte guldföremål, ännu oskadda, utsirade, täckta av bilder som inget betydde, det var svårt att se ifall de var människor eller djur. Han krossade glaset med armen, den oskyddade handen, splittret föll över hans skor. Sedan gick han längs hela väggen och krossade varje monter, ljudet av glassplittret mot stengolvet kändes som en hetta inom honom, han rev ut allt på golvet, stampade på det, slängde det omkring sig så att det klirrade och skrällde.

Efteråt blödde han, blodet kom varmt och salt mot hans läppar när han förde handen till munnen. Han darrade fortfarande när han gick därifrån, den salta järnsmaken på tungan.

De lämnade området nästa morgon. Stålet föll ännu och allt var insvept i låga moln och färglös dimma. De hade sytt jacket i hans hand och han kände ingen smärta alls.

När de gick över gården, bort från byggnaden, försvann trappan och pelarna in i gråheten tills de utplånats helt och skeppet framträdde ur diset framför dem. Dimman täckte allt när de lyfte, inget fanns att se. Men stenögonen stirrade ännu ut ovanför hans huvud, det fanns inget att göra åt det, inom honom fanns de kvar, hon också, hennes svullna ögonlock sänkt som om hon blinkade i samförstånd och bronsporten fortfarande oöppnad.

First published in Mimers brunn: Noveller, Stockholm, Norstedts, 1996.